Vilka tankar har du i huvudet som dyker upp automatiskt?

Av dina 60 000 tankar varje dag, vilka säger vänliga saker och vilka säger ovänliga saker? Har du stannat upp och lyssnat på dem? Har du undrat över varför de finns där?

Om du har mestadels vänliga tankar säger jag: Grattis och njut av dem. Det är långt ifrån alla som har det så. Läs gärna vidare så du kan se hur många andra kan ha det. Träffar du någon med ångest, oro eller låg självkänsla blir det enklare för dig att bemöta och förstå dem om du har en bild av vad som förmodligen pågår i deras inre värld.

Det är inte alltid bäst att uppmuntra och ge beröm. Du förstår varför när du har läst det här kapitlet. Den största gåvan du kan ge till en person som sitter fast i sina tankar är att lyssna och bekräfta att det som den känner är okej att känna. Om du för snabbt går till att tala om för den att hen är värdefull finns det en stor risk att hen känner att du inte förstår och då når du inte fram.

Jag minns hur jag försökte trycka bort mina tankar för de var väldigt nedvärderande mot mig. Jag försökte distrahera mig från dem. Jag såg till att vara upptagen hela tiden. Jag kände mig effektiv när jag hade varje minut inrutad. Jag hade flera jobb som jag åkte mellan, jag umgicks med vänner och kunde inte vara hemma själv utan att ha musik eller tv:n på. Allt för att slippa höra mina egna tankar.

Efter ett tag gick det inte längre. De blev för starka och jag började identifiera mig med att vara dålig och misslyckad. Och jag började se bevis för det i mitt liv. Det som nyss hade fungerat rätt bra fungerade inte längre.

Och en dag fick jag frågan: Vad säger dina tankar till dig? Det var första gången jag lyssnade på dem istället för att bara höra dem och de var inte nådiga.

Nu när jag tänker tillbaka på den tiden dyker bilden av en grupp människor som stod och pekade med fingret åt mig och jag står hukande i mitten. Så upplevde jag mina tankar och hur de talade till mig.

Det två vanligaste sätten att reagera inför sina tankar är antingen att försöka springa ifrån dem som jag gjorde i början. Eller så drunknar vi i dem, som jag gjorde sen. Jag trodde att allt jag hörde var sant och började identifiera mig med. Men jag gjorde det inte utan att protestera. Och det gjorde det hela ännu värre. Jag försökte in i det längsta att spjärna emot ända tills jag inte orkade längre. Och då trillade jag ihop i en liten hög där jag låg ett tag tills jag samlat mig och reste mig upp.

Om någon hade kommit till mig då och sagt att jag var en älskad och underbar människa hade jag inte kunnat ta emot det. Jag ”visste” hur det egentligen låg till. Hjärnan söker alltid efter bevis på att den sanning den har är sann. Därför blir det ofta så att man söker sig till andra människor och situationer som matchar ens självbild. Och om man då har en idé om sig själv att man inte duger och det kommer någon till en som talar om hur värdefull man är. Då kanske man inte ens hör det. Hjärnan registrerar det inte för det matchar inte sanningen den har. Och om man skulle höra det avfärdas det som osant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *