Jag upplever det som om vi har två olika sorters känslor. Den ena är känslan som får dig att reagera. Den andra är en känsla som ligger på ett djupare plan.
Om någon säger något elakt till dig reagerar du kanske med ilska tillbaka. Och som du säkert vet är det inte en bra idé att svara i affekt om man vill ha en god kommunikation. Då är det bättre att vänta tills de heta känslorna har lagt sig så du kan tänka klart.
Dessa reaktioner får dig att tappa kontrollen och ibland blir reaktionen så stark så du efteråt undrade vad det egentligen var som hände. Tappa vett och sans är en bra beskrivning på det.
Det kan tyckas som något onödigt och som ställer till besvär. Men det skapar problem bara när man inte förstår vad det egentligen handlar om. Dessa reaktioner kan berätta något för dig. De kan berätta något om dig.
Vår totala självbild består av mängder med idéer om hur vi är och vem vi är i förhållande till olika människor och händelser. Men vi är inte medvetna om dem alla. Vi är medvetna om några få, de vanligaste.
Hur beter du dig när du kommer in bland en grupp människor som du inte känner? Hur beter du dig om du är den som ska hålla i gruppen? Hur beter du dig om du ser någon som tittar bort när du möter hens blick?
Dina svar beskriver en del av dig. De kan vara olika beroende på om du har en bra dag eller inte. Men samma tendens finns där oavsett kvalitén på din dag. De märks mer när din dag har varit mindre bra.
Du har säkert varit med om tillfällen då du agerat utifrån din reaktion och sen ångrat dig och undrat vad som tog åt dig. Händer det ofta kan du börja tvivla på om du kan lita på dig själv. Jag anser att världens problem skulle lösas om vi lärde oss mer om våra känslor och reaktioner. De vanligaste sätten att agera är att antingen drunkna i känslan och tro att det den förmedlar är sann eller att försöka distrahera oss så vi slipper känna.
Men tänk om dina känsloreaktioner är juveler som du behandlar som skräp?
Jag har alltid haft svårt för människor som varit arga på mig. För mig kändes det som om relationen var över och att de inte tyckte om mig längre. Jag kände mig inte omtyckt utan snarare värdelös. När jag hade varit med om det tillräckligt många gånger började jag tro på att det var sant. Det gjorde att jag började dra mig undan från vissa människor och anpassa mig för att de inte skulle bli arga på mig.
Om du skulle beskriva dig som en person som är ständigt upptagen finns det en anledning att reflektera över om anledningen är att du flyr från dina känslor. Eftersom det är en oskön känsla och för att slippa känna den hittar man sätt att hantera det genom att till exempel hela tiden hålla sig sysselsatt eller äta. Hela tiden titta på TV, film, lyssna på musik. Det kan också gå ännu längre och man börjar dricka alkohol ofta eller ta andra droger.
Allt är ett stort missförstånd. Dina känsloreaktioner är fantastiska hjälpredor för dig att kunna växa som människa och nå dina mål och visioner snabbare och enklare. Men mer om det i senare.
Den andra sortens känsla som ligger på ett djupare plan har en helt annan kvalitet. För mig känns det som om det är en gammal vis förälder som står och lugnt tittar på när jag rusar runt i livet och reagerar på alla intryck. Som bara väntar på att jag ska lugna ner mig och lyssna på dens goda råd. För det är bara när jag är i stillhet jag kan höra. Det är min intuition. Den skriker inte men finns alltid där och kan guida mig när jag tillåter mig att stanna upp och lyssna.
Det var en av de färdigheter jag ville lära mig när jag klev in i min resa i personlig utveckling för 30 år sedan. Jag tyckte det verkade praktisk att ha en inre guide som kunde tala om för mig vad jag skulle göra. Men i mitt fall var det bara ett uttryck för att jag inte litade på mig själv och ville ha någon annan som berättade för mig vad jag skulle göra. Och då kunde jag inte höra den. Det tog tid för mig att utveckla den förmågan. Och många gånger under årens lopp försökte jag få vägledning den vägen men blev osäker på om det var intuitionen eller min hjärna som bara hittade på. Och till slut kom jag fram till ett sätt att skilja dem åt. Min intuition kan jag bara höra när jag är i balans och i stillhet. Om jag är stressad, orolig eller rädd är det med största sannolikhet mitt huvud som ger mig information. Och eftersom mina tankar är en reflektion av mina känslor så går de inte att lita på.
Intuitionen är verkligen en bra kompanjon att ha. Alla har tillgång till den men är du inte van att lyssna till den behöver du träna.
Tips på hur du tränar upp din intuition:
- Ge dig tid att göra ingenting. Sitt och titta ut genom fönstret eller gå ut och sätt dig och vila blicken på något trevligt.
- Ställ en fråga till dig själv som du vill ha svar på. Börja med en fråga som inte är så viktig för att underlätta för dig att vara avslappnad. Om du spänner dig blir det svårt att höra svaret.
- Det är inte säkert att svaret kommer när du sitter där. Kliv upp och fortsätt med dina göromål utan att tänka mer på frågan eller svaret. Du ska inte försöka klura ut något nu.
- I början kan det ta några dagar innan du uppfattar svaret. Du kan upprepa frågan då och då och sen släppa taget om den och inte bry dig om ifall du får svar eller inte. (Inte det enklaste, men viktigt.)
- Helt plötsligt får du ett ”aha”. Du vet något under en bråkdel av en sekund. Det är din intuition. Här kan dina tankar komma in och försöka förklara varför det inte var en bra idé. Men kom ihåg att du kände att det var sant för ett kort ögonblick.
- Tacka dig själv och din intuition för svaret. Det är viktigt för då talar om du för din hjärna att du vill ha mer av samma sak och då kommer den att hjälpa dig med det.
Det jag beskriver för dig här är lätt men inte enkelt. När känslan tar över glömmer vi bort allt smart vi lärt oss. När du lugnar dig kommer du på vilka verktyg och tekniker du kan. Döm dig inte genom att säga: Åh, va dum jag var. Eller något liknande. Säg istället: Javisstja, jag är människa och det är såhär vi funkar. Nu ska jag träna lite till (och så plockar du fram någon av dina tekniker). Om du inte har egna kommer du få av mig i den här boken.